Det var i våras som Emma Billbäck vid Rättviks Viltjour bestämde sig för att överklaga Naturvårdsverket beslut. Tillsammans med Länsstyrelsen i Dalarna hade Emma ansökt om utökat rehabiliteringtillstånd men fått avslag av Naturvårdsverket. Nu har domen från Förvaltningsrätten kommit. Vi ringde upp Emma Billbäck för ett samtal om viltskyddet i Sverige och behovet av lagliga och säkra rehabiliteringensanläggningar.
Det var sommaren 2013 som Emma och Lars Billbäck på KFV Rättviks Viltjour bestämde sig för att utöka verksamheten och ansöka om rehabiliteringstillstånd för hermelin, vessla, småvessla, mård samt olika typer av fladdermöss. Orsaken var att de allt oftare fick in förfrågningar för just dessa arter. Tillståndet i sig skulle inte innebära något finansiellt stöd utan bara ge dem rätt att hålla dessa arter i rehabiliteringssyfte i mer än 48 timmar.
Då Länsstyrelsen i Dalarna saknade befogenhet att fatta beslut rörande dessa arter vände de sig till Naturvårdsverket. Där tog det stopp. Naturvårdsverket avslog deras ansökan. Beslutet förbryllade Emma. De uppfyllde alla formella krav och det regionala behovet av viltrehabiliterare är stort. Men det var också något med orsakerna som Naturvårdsverket grundade sitt beslut på som förbryllade. De gick tvärtemot vad forskning och expertis hävdade på området. Hon tänkte över saken och bestämde sig för att överklaga beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm.
Hur gick det med er överklagan till Förvaltningsrätten?
– Vi fick domen för en kort tid sedan. Det blev tyvärr avslag. Det är inte Förvaltningsrätten som har gjort en dålig bedömning. De dömer ju inte rimligheten i att låta oss få utökat tillstånd utan bara om Naturvårdsverket korrekt förvaltar sina regler, säger Emma Billbäck.
I sin överklagan lyfte Emma Billbäck fram att Naturvårdsverket beviljat tillstånd för dessa arter till andra rehabiliterare i Sverige. Hon lyfte även fram att det finns åtta olika fladdermusarter på orten där hon bedriver sin verksamhet – däribland den rödlistade Fransfladdermusen, som står under särskilt skyddsbehov.
Hon poängterade också att det inte känns rimligt att behöva avliva djur som kommer in med en god prognos, men som kräver rehabilitering i mer än 48 timmar.
– Vi kan inte endast arbeta utifrån ett djurs arts livskraftighet, även om vi tar hänsyn till det. När KFV har viljan, kunskapen och kompetensen at hjälpa individer så bör man rimligen tillåtas att göra det, skriver Emma i sin ansökan.
Förvaltningsrättens bedömning
Förvaltningsrätten skriver i din dom att Naturvårdsverket har en möjlighet, men inte någon skyldighet att ge tillstånd för dessa arter. Detta innebär att Naturvårdsverket hade kunnat ge Emma tillstånd för sökta arter men att de på inget sätt har en skyldighet att göra det. Naturvårdsverket har alltså agerat i samklang med sitt regelverk. Men frågan som kvarstår är ifall Naturvårdsverkets beslutet är korrekt ur viltskyddsperspektiv.
Naturvårdsverket beslut går mot gällande praxis och expertis i Europa
I sin bedömning har Naturvårdsverket utgått från jaktlagstiftningens huvudprincip, som säger att vilda djur endast i yttersta undantagsfall bör hållas i fångenskap. Undantag från denna huvudprincip bör enligt Naturvårdsverket, grunda sig på två kriterier: lämplighet och skyddsbehov. Man bör alltså i första hand avgöra hur väl arten lämpar sig för rehabilitering och därefter se över artens skyddsbehov. Utöver detta bör det även finnas ett tydligt regionalt behov av viltrehabiliterare.
Enligt Naturvårdsverket uppfylls inte dessa krav. Det finns enligt Naturvårdsverket inte några vetenskapliga studier som styrker att arterna som Emma Billbäck sökt tillstånd för lämpar sig för rehabilitering. De är enligt Naturvårdsverket inte heller så hotade att huvudprincipen, som säger att vilt inte ska hållas fånget, bör åsidosättas.
Naturvårdsverkets argumentation går mot rådande praxis i EU
I sin bedömning har Naturvårdsverket tittat närmare på just fladdermössen, deras skyddsbehov och lämplig när det kommer till rehabilitering. Låt oss göra det samma.
Stämmer det verkligen att fladdermöss inte lämpar sig för rehabilitering? Veterinären och fladdermusexperten Renate Keil vid Fledermauszentrum bestrider detta. På mottagningen i Hannover rehabiliterar man vuxna såväl som unga individer med stor framgång och de allra flesta individer återgår till ett liv i det fria efter rehabilitering. Biologen och fladdermusexperten Jeroen van der Kooij som driver en mottagning specialiserad på fladdermöss utan Oslo håller med. Även här har man sedan många år tillbaka rehabiliterat fladdermöss med stor framgång. En annan punkt som Naturvårdsverket tar upp är att det inte finns vetenskaplig forskning på ämnet. Inte heller detta stämmer. Jeroen van der Kooij hänvisar till ett flertal vetenskapliga undersökningar som granskat och fastställt fladdermössens överlevnadsförmåga efter rehabilitering.
Hur ser det då ut med skyddsbehovet? Sett till svensk och internationell lagstiftning har bedömningen under en längre tid varit att fladdermöss står under ett starkt skyddsbehov. Alla fladdermöss – oavsett art – har varit fridlysta sedan 1986. Därutöver är nio av Sveriges totalt 19 fladdermusarter rödlistade. Sverige har även skrivit på det internationella fladdermusavtalet EUROBATS som bland annat förbinder Sverige till att främja fladdermusbestånden.
Naturvårdsverkets beslut må alltså vara i enlighet med rådande regelverk, men de argument på vilken beslutet grundar sig går mot rådande praxis och expertis i EU.
Det har varit en lång process, hur känns det?
– Det känns lite tröstlöst. Som om Naturvårdsverket ser oss rehabiliterare som ett problem snarare än en resurs, säger Emma Billbäck.
Varför tar ni strid för att få tillstånd?
– Om det inte finns kunniga rehabiliterare att lämna skadade och föräldralösa djur till så är risken stor att människor försöker rädda djuren på egen hand, säger Emma Billbäck.
Vilka blir följderna av att privatpersoner vårdar vilda djur på egenhand?
– Vi får varje år samtal om felaktigt uppfödda djurungar som blivit tama och börjat behandla människor som kompisar eller rivaler. Dessa djur kan inte återgå till naturen utan måste avlivas. Vi får in djurungar där man tvingat i dem fel mat så att de dör i våra händer. Vi får in djur med stora infekterade sår och öppna benbrott där musklerna börjat ruttna. De här djuren har folk haft hos sig under lång tid innan de kommer till oss. Det innebär ett enormt lidande för djuren, säger Emma Billbäck.