Svanen Knut och mirakelpippin

Posted by on Aug 24, 2012 in Nyheter

Denna händelse utspelade sig för några år sedan men känns alltjämt aktuell och viktig att berätta. En orolig dalkulla i Mora vid namn Berit ringde mig en kylslagen dag i november.  Berit var bekymrad över en knölsvanshanne vid namn Knut. Hon berättade att hon följt honom under flera år och nu hade hans fru försvunnit spårlöst. Hon ville ha matråd och hon undrade om knölsvanshonan kunde ha dött. Vilda djur blir ju precis som vi sjuka och gamla så jag sade att hon kanske kommit till svanhimlen eller så hade hon kanske bara tagit sig en tur på Dalälven på egen hand.

Berit berättade också att hon satt flera timmar varje dag med Knut nu när honan var borta. Hon beskrev hur Knut hälsade på henne när hon kom med sparken med sträckt hals och utdraget tuuuut. Precis så som svanar hälsar på varandra. Han verkade uppskatta hennes sällskap för han höll sig alldeles intill. Berit hade också tillsammans med sin make följt Dalälven för att söka efter honan.

Några veckor senare ringde Berit igen, nu för att berätta att en sångsvan anslutit sig till Knut och att han accepterat sitt nya sällskap. Hon fortsatte dock med sina timslånga besök varje dag men hade gett upp hoppet om att återse honan.

Strax innan jul ringde Berit mig igen och var alldeles uppriven. Kyla och vinter hade slagit till skoningslöst efter en ovanligt mild höst och en sädesärla hade missat flytten söderut och hon hade hittat en upp och nedvänd båt och där huserade den lilla fågeln. Jag gav Berit matråd men det är klart jag hyste tvivel om sädesärlans möjlighet att överleva. Det kan bli ruskigt kallt uppe i Mora och en insektsätande fågel är inte direkt rustad för Sibirisk kyla.

När några veckor gått så fick jag veta att sädesärlan mådde förhållandevis bra. Berit hade svårt att sova de nätter när termometern kröp ned långt under nollstrecket och hon låg och föreställde sig hur den lilla ärlan frös till is. När morgonen kom så levde hon, även om hon var lite stelfrusen. Så fortsatte det hela vintern. Mat varannan timme, oroliga nätter och lycka på morgonen för Berit när hon fann sin skyddsling fortfarande var vid liv.

I april fick jag en slutrapport om den frusna mirakelpippin, under en båt i Mora. Berit berättade att hon tänkt resa till sin son under vintern men det var alldeles otänkbart när hon hade den lilla ärlan att tänka på. Han kunde gott vänta till sommaren. Hon berättade att hennes händer var såriga och hennes leder smärtade lite.

Men det är smällar man får ta, sade hon och skrattade för nu är det vår och min sädesärla har överlevt.